Lex orandi, lex credendi

Det här latinska uttrycket möter man ibland i nutiden, men det kan betyda två olika saker: att vi skall be som vi tror, och att vi skall tro som vi ber. Men bådadera handlar i grunden om samma sak: att vår tro och vår bön hänger samman med varandra och inte kan skiljas åt. Om vår bön inte hämtar näring ur vår tro blir den ytlig och självupptagen. Om vår tro inte får näring ur vår bön blir den bara ett kyligt resonerande. Genom kyrkans historia har tron och bönen, teologi och liturgi följts åt. När man i Nicaea skulle avgöra tvisten om Kristus är gudomlig eller ett skapat väsen, vad gjorde man? Man tog den bekännelse som dopkandidaterna avgav innan de döptes och gjorde den till grunden för kyrkans tro, och den läses eller sjungs i otaliga kyrkor världen över också idag. Inte minst i den ortodoxa kyrkan har liturgin varit det som har hållit tron vid liv under förföljelsetider. Under Sovjettiden, när all undervisning om tron undertrycktes var liturgin en levande lärobok, där alla trons mysterier framställdes och utlades på ett kraftfullt, poetiskt och utmanande sätt så att var och en kunde göra dem till sina. Ur bönen springer trons heliga sanningar fram också idag, och de båda får aldrig skiljas åt. Idag står vi i en situation då många människor i vårt land upptäckt en större rymd för sin bön, liturgi och andliga läsaning. Det leder till större enhet i den allmänneliga tron.