1) Synlig enhet – realistiskt?

Är det verkligen realistiskt att tala om ”genom att vi alla fullt ut kan dela evkaristin (nattvarden)" och som det står i br Wilfrids predikan, ha "gemenskap med biskopen av Rom”? Är inte kyrkohistorien beviset för att en sådan sak bara kan vara en dröm, ”pia desideria”, fromma förhoppningar? Nu är det ju så att ordet realism har med verkligheten att göra och vad som verkligen är sant är att vi inte vet något om framtiden. Ingen kunde för bara 40 år sedan tänka sig den redan genomförda ekumenik som finns idag på många håll i vårt land. Vem hade för hundra år sedan anat att den Ortodoxa kyrkan med patriarken Athenagoras I och den Romerske påven Paulus VI 58 år senare skulle skriva ett enhetsdokument? Vem hade då kunnat föreställa sig att en påve 82 år senare skulle besöka Sverige under stor positiv uppmärksamhet. I vems föreställningsvärld fanns för bara 20 år sedan att det 2007 skulle finnas ett livaktigt teologiskt samtal mellan den Romersk katolska kyrkan och Pingströrelsen i Sverige? Vem hade för 30 år sedan anat att Örebromissionens bokförlag, Libris, som en av sina viktigaste bestsellerförfattare hade en karmelitisk munk? Vad är realistiskt att hoppas på? Vem kunde 1939 hoppas på att en union mellan länder som krigat i århundraden 18 år senare skulle bli verklighet (Romfördraget, som blev grunden till EU)? Vem kunde 1979 i sin vildaste fantasi ana att muren mellan öst och väst bara 10 å senare skulle rivas utan att ett skott avlossades? Exempellistan kan göras lång. Om framtiden kan vi bara bäva eller hoppas. Nej, förresten, man kan en sak till, man kan förbereda sig. Enhetens vänner förbereder sig genom bön och information och genom att mötas. Vår förhoppning är att alla kristna gemenskaper i vårt land skall berikas här och nu genom vår gemenskap. Arbetet för och bönen om enhet är en plikt för en kristen . . . för att världen skall tro. 2) Synlig enhet i gemenskap med
Enhetens vänners ärende är inte att enskilda människor konverterar till Katolska kyrkan eller Ortodoxa kyrkan eller övergår till ett annat samfund. Det kan för någon vara en personlig kallelse. Vårt ärende är en gemenskap av kristna i vårt land som genom bön och information och möten vill nå mer insikt om den synliga enhet som den helige Ande har i beredskap. Den synliga enheten måste, som br Wilfrid säger i sin predikan, vara i gemenskap med biskopen i Rom, ty det är också genom honom som enheten med den ortodoxa och de orientaliska kyrkorna kan komma till stånd. Vi ser ännu inte hur och vi vet inte vägen. Men det är vådligt att dröja när ett litet stycke av vägen avtecknar sig. 3) Vi kan inte ”skapa” synlig enhet
”En fundamental enhet har redan blivit given åt Guds folk i Jesus Kristus. I sista hand är det bara en sak som kan hota och förstöra denna enhet – nämligen att vi förnekar och avlägsnar oss från den enda sanna tron, den som blivit oss given i Guds ord, som är förmedlad i kyrkan i enlighet med apostlarnas vittnesbörd. Om vi ser det från den synpunkten är den kyrkliga gemenskapen ingen enhet som vi kan eller har möjlighet att själva skapa. Som alla andra ting, är enheten alltid en gåva från Fadern genom Sonen och den helige Ande. Vår kallelse är först och främst att göra denna enhet synlig i en desperat delad värld, så att människor kan se det och tro. (Ola Tjørhom)