Det finns ett betydelsefullt teologiskt begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad den helige Ande synes göra i dessa yttersta dagar. Begreppet är sensus fidelium, enligt den teologiska ordboken: ett uttryck för hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor. Sensus, förnimmelse, mening, fidelium, de trogna, de troende. Den Rysk-ortodoxa kyrkan använder ordet Sobornost i liknande sammanhang. Det betyder ”församlingens broderskap och samsyn, de troendes samstämmighet i tron”. Prof. Per-Arne Bodin skriver: ”den ryska teologins nyckelbegrepp för att definiera kristen gemenskap, sobornost, konciliaritet, en föreställning om en djup andlig gemenskap mellan människor, en gemenskap som manifesterade sig i kyrkans koncilier, liksom i varje gudstjänst och i varje verkligt möte mellan kristna.” Om dessa begrepp finns ett omfattande global-kyrkligt samtal och under Andra Vatikankonciliet var de av stor betydelse. Det trogna gudsfolket avgör om en biskop är värdig eller ovärdig, de trogna kristna står (enligt vissa) till och med över ett koncilium (!). Redan Vincentius av Lerinum på 400-talet uttryckte det på detta berömda sätt: Äkta kristendom är vad som läres över allt, alltid och av alla. Det finns en de heligas gemenskap, vi bekänner den som Anden verk i trosbekännelsen. Det betyder att det finns, genom hela kyrkans historia, en grundförnimmelse hos de trogna om vad som är rätt eller fel i bekännelsen och i levernet. De trogna syskonens förnimmelse känner om den som förkunnar är sann eller falsk, om han förkunnar hela budskapet eller bara vill vara människorna till lags. De omvända syndarna, de ödmjuka kristna som håller ut, har genom tiderna tillsammans med alla biskopar och präster och pastorer bevarat och kommer att bevara den sanna bekännelsen och det rätta kristna livet.

Inom Sensus fidelium har det stundom funnits ett spänningsförhållande mellan lekfolket och apostlarna, läroämbetet, hierarkin. Många gånger har förhållandet varit fel åt ena eller andra hållet. Oftast under historien har det varit hierarkin som nästan inte tagit hänsyn till lekfolket, det är som en huvudfoting med armar som streck och ben som stickor. Hierarki, präststyre, utan folklig förankring förkalkar och förstenar kyrkan. Motsatsen kan anas i Svenska kyrkan idag, och har ibland funnits i frikyrkan; avsaknad av apostoliskt ledarskap och enbart lekfolkets teologiska funderingar – det leder nästan alltid till andligt högmod, splittring och upplösning, (det är kanske ett ännu värre ont). Under Andra Vatikankonciliet arbetade man intensivt med just detta begrepp. Det dynamiska, ja, paradoxala förhållandet kan sammanfattas i följande uttryck: ”På samma sätt som den Helige Ande ofelbart leder läroämbetes ledare så att de inte föreslår en tolkning som skulle kunna leda hela kyrkan fel så finns det en annan sida av det ofelbara myntet, de trogna, som i gemenskap och enhet har en förnimmelse, ett sinne för om läran är i enlighet med den sanna tron eller inte.”Detta betyder mycket. Än idag i den ortodoxa biskopsvigningen ställs frågan till församlingen: godtar ni denna biskop, är han värdig, Axion, eller nonaxion? En helgonförklaring som inte folket anammar glider bort i intet. Ty det är ju inte själva helgonförklaringen som gör något åt helgonet, det är de trogna som uppmärksammar hennes/hans liv och förböner. Sensus fidelium, de trogna är subjektet, det är de trogna syskonens förnimmelse som avgör. Inom den lutherska traditionen är detta en självklarhet. Luther sa att om någon var skicklig och villig att förvalta Guds ord så kunde församlingen kalla honom. Församlingen, de trogna, var helt och hållet subjekt.Särskilt i vår tid, har reflexionen om sensus fidelium blivit viktigare än någonsin, nu när pingstvänner, katoliker, ortodoxa, svenskkyrkliga m fl mer och mer börjar känna igen varandra i glädjen över gemensam bekännelse och samtidigt börjar känna oro för tendenser inom respektive kyrka och församling som leder till ”anpassningen efter denna tidsålders väsende” (Rom 12:2).Hur får man då kunskap om denna förnimmelse? Ja, för det första inser man att det har med en ”existentiell” bekännelse av personen Jesus Kristus att göra. Därför finner vi de tydligaste vittnesbörden i berättelserna om martyrerna och om alla helgon i alla tider och alla kyrkor. Det klassiska uttrycket är ”helgonen motsäger inte varandra”. Men samma förnimmelse finner vi faktiskt också vi när vi lyssnar på alla enkla vittnesbörd från människor som kommit till tro på Jesus och förblivit hans lärjungar. Och vi kan förnimma den i vårt eget sinne när vi tar emot Jesu nåd och blir honom trogna. Det handlar alltså om en förnimmelse som kommer av en erfarenhet av frälsning och inte primärt en förnimmelse härledd från förnuftet. Naturligtvis ingår biskopar, präster och teologer i denna samling från alla folk, stammar och tungmål. Men alla är underordnade denna ödmjuka förnimmelse. Den är också gestaltad i det kanske viktigaste vittnesbördet av alla, gudstjänstens liturgi. Också här finns ett viktigt begrepp, lex orandi, lex credendi, det församlingen ber är också vad församlingen tror. Ingen skarpsinnig teologi kan bli fruktbar om den inte har sin grund i församlingens liturgi, bekännelse, bön och lovsång. Det är naturligtvis svårt att läromässigt fånga sensus fidelium. Den rymmer bl a kärleken till kyrkans klassiska trosbekännelser, den djupa vördnaden för Skriften, sakramenten, ämbetet, vittnesbörden från de trogna som fullbordat sitt liv i tron är grundmaterial.Denna ”samstämmighet” hos de trogna finner man också hos kyrkans allra mest hängivna gudsälskare, de som blivit andliga vägledare genom alla tider, en del av dem kallade mystiker och kyrkolärare, andra är utan titel (för ex. se nedan). De må ha levt i urkyrkan, under medeltiden eller i dag, de må vara ryska strarjetser från 1500-talet eller pigor från Kågedalen under 1800-talet, dessa verkliga andliga ledare har en förbluffande tydlig samstämmighet i ”tros- och moraluppfattningar” över alla samfundsgränser.Eftersom det gäller så många trognas vittnesbörd blir det naturligtvis en oerhörd mångfald i uttryck, språk och former för tillbedjan och bekännelse. Man kan ju heller aldrig gå ifrån vittnesbörden bakåt i den kristna historien (en demokrati utsträckt i historien enligt Chesterton). Men själva hjärtpunkten i denna sky av vittnen är omisskännlig, en ödmjuk glädje över nåden, frälsningen från synden, pånyttfödelsen genom Jesus Kristus. Finns då inga avgränsningar från sensus fidelium? Javisst, för det första handlar det om öppenheten för mångfalden, den katolska, dvs allmänneliga tron. Det betyder att den lilla slutna, auktoritära församlingen som aldrig lyssnar på andras vittnesbörd avskiljer sig från den gemensamma förnimmelsen. På den andra kanten finner vi en lång rad teologer genom historien som försökt jämka in den kristna tron under det rationella förnuftet. Alla dessa teologer, alltsedan ”ärkekättaren” Markion (ca 85–160) till dagens liberalteologi har blivit avvisade av de trogna (som C. S. Lewis sa: ”när någonsin hörde man talas om en människa som blivit omvänd av liberalteologi?”).När man läser kyrkohistoria blir man inte alltid uppbyggd. Perioder av lösaktighet, korruption och avgrundslikt administrativt förfall hos kyrkoledningen, bittra lärofejder hos höga teologer, gapande okunskap hos breda lager av prästerskapet, och värst av allt, andligt högmod avlöser varandra. Korta årtionden av väckelse och reform blir som bloss i en dunkel natt. Och likafullt blir millioner människor århundrade efter århundrade bevarade i levande tro och bekännelse. Klosterväsendets betydelse under särskilt svåra århundraden går inte att överskatta. Det som bevarat det verkande evangeliet är en väv av enskilda trogna kristna (låt oss säga: omvända syndare), gudstjänstens liturgi och den ordningens nåd som finns i ämbetet.Så befinner vi oss nu i Sverige idag där vem som helst säger vad som helst om vad kristen tro är och borde vara. Vad kan man förstå av sin samtid, vad vet fisken om det vatten den simmar i? Hur det har blivit som det blivit i vårt land undandrar sig självfallet vår bedömning, framtida historiker får söka svar. Vad gäller kristenheten i Sverige framstår några saker tydligare än andra. Det finns idag många tusentals trogna bekännare i vårt land och de börjar sluta sig samman över samfundsgränserna, ”de börjar känna igen varandra på lukten”. De verkar mitt i den lokala församling där de bor men har fått smak på det allmänneliga, glädjen över de mångas vittnesbörd. De pompösa/politiska kyrkliga strukturerna vittrar snabbt sönder, den andligt högmodiga lilla rättroende frikyrkoförsamlingen kallnar i sitt lilla rum. Framtiden ligger på andra mötesplatser. Det blir små värmande möten av hungrande människor från alla håll som delar det allmänneliga vittnesbördets bröd. Det blir en härlig gemenskap ty där står också Maria från Egypten tillsammans med Augustinus, där står Gunnar Rosendal tillsammans med Katarina av Siena, Lewi Pethrus med lappflickan Maria från Åsele, kväkaren John Woolman tillsammans med synderskan i Simons hus . . . många, många, syndare som sluter sig samman omkring Jesu nåd.Här behövs nyfikenhet och öppenhet för spiritualitet och uttrycksformer hos kristna i andra sammanhang än de vi är vana med. Här behövs studier och reflektion över gester och åtbörder i gudstjänst och liturgi som för oss känns främmande och här behövs kunskap om teologisk reflektion som jag inte hade en aning om från mitt vanliga sammanhang. Men kanske vi just i vår tid, med dess unika möjlighet till informationsutbyte och konkreta mötesplatser mellan olika kristna traditioner kan föras samman till en mer synlig sensus fidelium. Ty här finns vad som ”utgör rättesnöre och vägledning för den kristna församlingen” det är ”hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor” som tillsamman med det apostoliska läroämbetet leds av den helige Ande. Per Åkerlund är präst och bokförläggare