Redan från början av vår gemenskap var vi på det klara med att vi inte skulle ge utrymme för klagomål och gnäll över förhållanden i olika kyrkor och församlingar. Vi skrev: ”Enhetens vänner vinnlägger sig att inte fokusera på problem i kyrkor och samfund utan att koncentrera sig på målet”.


Samtidigt visar det sig att många deltagare ger uttryck för en djup smärta över sekulariseringen och gudlösheten i samhället i allmänhet och den inre sekulariseringen inom många kristna sammanhang i synnerhet.


Den djupa smärtan består enkelt uttryckt i: att vårt land håller på att avkristnas, att så få bryr sig, att så få gråter . . . ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" (Luk 18:8). Finns det något hopp för kristen tro i vårt land? Vad är det som sker i dessa yttersta dagar? (Se här nedan en text som skrevs för ett år sedan om Legenden om Antikrist.)


Denna smärta fördjupas när vi tänker på oss själva, vi som är kristna. Varför uttrycker inte vi lekmän och de som sitter i ledningen av våra kyrkor denna sorg över avkristningen och därigenom den brutala förändringen i mentalitet i vårt land. Så här skriver en av våra främsta poeter ang en ny bok han kommer med till höst:


”All rovdrift och våldtäkt av vår jord är en direkt spegling av den pågående skövlingen av människans inre mark. Den destruktiva bristen på mening och de själens kalhyggen du inte kan se och ta på är det mest skrämmande. Lika skrämmande som att leva i ett samhälle där medlidande ersatts av skadeglädje och där de viktiga rösterna och tankarna kvävs och ersätts av utarmning och fördumning, ersätts av ett förnedringsspel i händerna på media. (Bruno K. Öijer om sin nya bok Svart som silver i Svensk bokhandels Hösten böcker 2008.)


För oss kristna råder ingen tvekan om att den yttersta orsaken till ”denna skövlade inre mark” är gudlösheten Två frågeställningar kommer för oss, vi som är lekmän och våra kyrkliga ledare. 1) Vilka teologer har vi lyssnat till, hur har vi predikat, hur har vi förvaltat det budskap vi fått när både kunskapen om och efterföljelsen av Jesus Kristus avtagit så oerhört? 2) Varför gör vi inte mer för att söka den enhet som enligt Jesus själv gör att världen skall tro? Varför brinner så få för helandet av Kristi kropp?

Finns ännu något hopp för oss?


Låt oss läsa profeten Hesekiel 37:1-14
De förtorkade benen får liv

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren." Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem. Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!" Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här. Han sade till mig: "Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren." Hes 37:1-14