Naturligtvis är den kyrkliga situationen i vårt land oerhört mångfasetterad och svåröverblickbar. Men av alla oändliga påverkansfaktorer som styr komplexa skeenden ser vi idag några som är så signifikanta att bildandet av Enhetens vänner är relevant


1. Litteratur. Praktiserande kristna i Svenska kyrkan och i de frikyrkliga samfunden har aldrig sedan reformationen närt sig så mycket av allmänkyrklig litteratur, teologi och spiritualitet, som idag. Betänk att för 40 år sedan fanns det bara ett par titlar på svenska från den tidiga kyrkan, ett par från medeltiden. Antalet böcker med katolsk och ortodox spiritualitet var inte fler än vad som kunde räknas på handens fingrar. Idag är situationen den omvända. Från den tidiga kyrkan finns ett 40-tal titlar, från medeltiden likaså. Om den ortodoxa spiritualiteten finns ett allt större antal böcker att tillgå, likaså från olika katolska spiritualiteter, främst den karmelitiska och ignatianska. Präster, pastorer och lekmän läser Wilfrid Stinissen och Anders Piltz, Signum och Joseph Ratzinger. På konferenser och möten, OAS, Pilgrim, Hönö, Torp, kyrkliga och frikyrkliga, hålls föredrag om kyrkofäder och helgon i en omfattning som för bara 40 år sedan hade varit helt otänkbart. Denna utveckling är bara i sin början. Den första signifikanta faktorn är alltså att praktiserande kristna står i början av en omvälvning som kommer inifrån, lex orandi, lex credendi.


2. Människor reser allt mer. Praktiserande kristna i Svenska kyrkan och svensk frikyrklighet är inte längre främmande för ortodox/orientalisk och katolsk gudstjänst och spiritualitet när de ser den praktiseras i andra länder. En liten med viktig detalj är kanske Tv-sändningen av midnattsmässan från Peterskyrkan på julnatten. I sammanhanget bör väl också Johannes Paulus II nämnas som en otrolig brobyggare. Hans besök i Sverige 1989 står fortfarande fram som en stor ekumenisk händelse; inte heller att förglömma Birgittajubileets firande med olika stora gudstjänster i Peterskyrkan! Ett allt större antal människor har upptäckt boendet i katolska klosterpensionat. Här finns också anledning att påminna om den betydelse som Internet fått för kännedom om ortodox/katolsk tro och praxis. Påvliga dekret och texter och av ortodoxa och katolska teologer läses idag fritt av många, som inte är medlemmar i de kyrkorna.


3. Retreatrörelsen och bönens väg till kristen enhet. Sedan den moderna retreatrörelsen i mitten av 1900-talet fick sitt genomslag i Sverige har svensk kristenhet utvecklat en livskraftig andlig ekumenik. Här kompletteras den mer teologiskt inriktade dialog- och dokumentekumeniken med bönens väg till kristen enhet. I denna personliga rörelse in mot centrum i gemenskap med andra upptäcker de kristna en djup Andens enhet. Och när man erfar att vi verkligen är ett, vill man också leva i gemenskap med varandra så långt det är möjligt.


4. Ikoner, radband, böneljus mm. På samma sätt som med litteraturen har utvecklingen gått när det gäller det som brukar kallas devotionalier, yttre redskap och bilder till hjälp för bön och inre samling. Det började med ljusen på kyrkogårdarna till de stora helgerna. Det fortsatte med ljusbäraren – den första i Svenska kyrkan kom 1968 till Uppsala domkyrka. Att skålen med dopvatten är på väg in i Svenska kyrkan är nu nästa steg av allmänkyrklig karaktär; att få teckna sig med korsets tecken med fingrar som doppats i vattnet är en yttre påminnelse om att dagligen leva i sitt dop. Allt detta är en utveckling som bara för några decennier sedan hade varit helt omöjlig att förutsäga. Även här blir resultatet förståelse för andra kristnas traditioner och en spirande längtan efter enhet.


Kanske är användningen av den heliga bilderna, ikonerna, det som ändå framstår som mest häpnadsväckande. Vem hade för 40 år sedan kunna tro att det snart sagt inte finns ett kyrkorum eller en andaktsplats i hemmet i vårt land som inte har en eller flera ikoner?


5. Mässans allmänkyrkliga struktur. 1900-talets liturgiska förnyelse innebar ett återvändande till de gemensamma källorna. När den västliga kristenheten reformerade sina gudstjänstordningar blev den fyrfaldiga strukturen samling–Guds ord–måltid–sändning riktningsgivande. Idag kan vi se inflytande av denna allmänkyrkliga ordning även i de nyare handböckerna för frikyrkosamfunden. Mässan är tydligt på väg att bli en sammanhållande faktor. Vi skall inte heller glömma bort psalmboken; de första 334 psalmerna är gemensamma för alla olika kyrkogemenskaperna i vårt land. Det betyder att vi i bästa mening sjunger oss samman – och sången är som bekant en del av bönens ande!


6. Kyrkorummen. De nybyggda gudstjänstrummen antar en alltmer likartad form. Våra rum hjälper oss alltså att se en enhet växa fram, utan att vi har sagt något ekumeniskt avgörande i detta stycke. Mässan skapar en form, som påminner oss om allt det vi har gemensamt i samlingen omkring Ordet och Bordet.


7. Pingst-Katolska dialogen i Sverige. Sedan 2004 pågår en officiell dialog mellan Pingströrelsen och Katolska kyrkan i Sverige. Dialogen förs två gånger årligen mellan de två delegationerna, som består av personer valda av respektive kyrkor. Här ingår bland annat biskop Anders Arborelius och föreståndaren för Pingst, Sten-Gunnar Hedin. Från att till en början ägnat tid åt att dela sina vittnesbörd med varandra och lära känna varandras traditioner, har dialogen gått vidare till att beröra frågor som charisma och ämbete, skrift och tradition, liksom synen på Petrusämbetet. Ett helt dygn ägnades på Kaggeholms slott åt frågorna om Maria.


Samtalen förs i synnerligen god anda, under bön, lyhördhet och ömsesidig respekt. Dialogen har bekräftat sensus fidelium, den trons förnimmelse som får kristna att känna igen och bejaka varandras tro. Pingstvänner och katoliker visar sig ha förbluffande mycket gemensamt, när det kommer till den kristna trons grunder.


8. Det monastiska livets återkomst. Efter sekler i dvala är det monastiska livet nu på väg att återvända även i protestantisk tradition. Den monastiska rörelsen är profetisk till sin karaktär. Genom att visa på vägar till de friska källorna utmanar kommuniteterna en kultur där konsumism och självcentrering leder till karaktärens krackelering och en upplösning av relationer. De utgör, med Olivier Cléments ord, ”celler som återställer och neutraliserar cancern som fräter på vårt samhälle”. Samtidigt väcker de ett djupt gensvar hos människor som längtar efter helighet och en autentisk tro. Ett genomgående drag i den monastiska rörelsen har alltid varit en djup känsla av samhörighet med hela kyrkan. Kloster och kommuniteter har haft en syn på kyrkan som motverkat sekterism och separatism. Till skillnad från många andra förnyelserörelser har den monastiska rörelsen avstått från att bilda nya församlingar och samfund. En medveten ekumenisk kallelse, grundad på övertygelsen om ”en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”, präglar många av de kommuniteter som växer fram i vår tid.
Liksom de tidiga klostren ser sig vår tids kommuniteter inte som ”den sanna kyrkan” i motsats till en avfallen eller förvärldsligad kyrka. Kallelsen till lärjungaskap i en kommunitet måste vara förenad med en stark medvetenhet om att alla döpta tillhör kyrkan och är våra systrar och bröder. Kommuniteter har i alla tider kallat kyrkan till omvändelse genom sitt profetiska exempel, inte genom förakt och fördömelse.


I sin bön och gudstjänst har den monastiska rörelsen från början varit såväl kontemplativ som karismatisk och sakramental. Arvet från den odelade kyrkan har alltid utgjort en viktig inspiration: Det rika liturgiska livet, med eukaristin i centrum och den personliga friheten i lyhördhet för Anden.


9. Situationen i Svenska kyrkan och de frikyrkliga samfunden. Varje troende som tänker efter förstår att tron inte är något, som den enskilda människan bär i sin hand; att frälsningen beror på vad jag för stunden håller för sant. Varje troende i Svenska kyrkan och frikyrkorna begriper att när det gäller bekännelsen, så ansluter sig den enskilda människan till Kyrkans bekännelse. Denna fundamentala självklarhet är inte längre självklar på alla håll i Svenska kyrkan och de frikyrkliga samfunden. En avgrund öppnar sig när den enskilde troende frågar: Vad håller vi för sant, vilken är vår bekännelse? Här kan Enhetens vänner komma till hjälp med undervisning och vittnesbörd om apostolisk tro.


Kanske har du fler skäl för att se framväxten av Enhetens vänner?