Som man ropar får man svar. Den som läser Bibeln kan hitta vad som helst.
Skriften måste tolkas som alla andra texter. Där finns inget som bara är svart på vitt. Texterna tillkom i en situation, hamnade i bibelkanon i en annan situation, blir lästa i en tredje situation, för att inte tala om alla etapperna på vägen från författarens tanke till läsarens.


Om den enskilde läsarens privata förståelse av texten blir högsta instans, då kan det leda till vilka resultat som helst.
Och ändå: om den enskilde läsaren inte har rätt att förstå bibelordet som Guds ord in i hans eller hennes specifika livssituation, vad ska man då ha Bibeln till? De allra flesta läser ju inte Bibeln som en samling intressanta religionshistoriska dokument, utan som just ett gudomligt tilltal, som vägledning, som föda för andens hunger.


För att komma tillrätta med problemet kan man ha glädje av ett ord hos Thomas av Aquino: trons föremål är inte formuleringar utan själva verkligheten. Annorlunda uttryckt: vi tror inte på en text, vi tror på Gud som har uppenbarat sig i en person, Jesus från Nasaret. Det innebär: Jesus från Nasaret är också den autentiska uttolkaren. Han är exegeten. Detta står rent bokstavligt i Johannesprologen: Ingen har någonsin sett Gud — den ende sonen, han har förklarat (på grekiska exegêsato) honom för oss.
Vi tror på en person, och om denna person vittnar den heliga Skrift.
Med andra ord: inget är sant därför att det står i Bibeln. Det står i Bibeln därför att det är sant.


Men problemet är inte slut där. Också Jesu ord är föremål för tolkning och måste så vara. Tusentals kontroverser har uppstått under kyrkans historia om hur man ska tolka Mästarens ord. Jesus förutsåg att det skulle bli så. Han lovade att sanningens Ande alltid skulle bistå hans kyrka.


För en katolik är det självklart att man läser Bibeln ”i kyrkan”, och med det menas inte inom kyrkolokalens väggar utan i en levande tolkningsgemenskap. Bibeln tillkom i en tolkningsgemenskap, den har traderats i en tolkningsgemenskap, den ska tas emot i en tolkningsgemenskap.


Bibeln är nämligen på ett unikt sätt Guds ord. Anden bistod vid tillkomsten och vid vidarelämnandet, och den bistår också vid mottagandet i dag, vare sig jag hör ordet i kyrkan eller läser det hemma i kammaren. Den Gud som talar i ordet har inte lämnat lyssnarna i sticket. Anden kommer kontinuerligt att vägleda med hela sanningen (Joh 16:12.15). Tydligast blir ordet i gudstjänsten. När kyrkan läser Guds ord och firar eukaristin, då blir Kristus närvarande. Han talar och gör detsamma som han en gång gjorde i Galileen och Jerusalem.
Vi blir samtidiga med honom.


Anders Piltz (texten har varit publicerad i Bibelns Värld, feb 2008)